Vi lever i en liten svenskbubbla. Barnen går i svensk skola och vi har fått nya vänner som är svenska. Jesper pratar bra franska sedan tidigare och har användning för det i jobbet. Oliver får lite franskundervisning på skolan. Jag är nybörjare och planerar att plugga franska när Lovisa börjar i förskolan. Tills dess försöker jag använda de få fraser jag kan i vardagen. Eftersom Lovisa är med mig hela tiden så snappar hon upp en hel del. Hon är helt orädd och upprepar gärna det hon hör. Oliver var väldigt entusiastisk innan vi flyttade vad gällde nya ord men nu verkar det som det finns ett visst motstånd hos honom. Han vill helst inte upprepa ord som han hör. Det svänger dock lite fram och tillbaka och hos honom liksom hos mig handlar det nog mest om att våga.
Vi inser att om vi ska satsa på språket så ska man sätta barnen i fransk skola och utsätta sig själv för situationer där man måste prata franska. Vi får se hur det blir längre fram. Som nyinflyttade känns det dock väldigt tryggt för alla att leva som vi gör nu.
Själv har jag gått från en uppfattning om att ingen pratar engelska i Frankrike/Paris och att man måste lära sig franska för att klara sig. Efter några veckor här märker jag att det går alldeles utmärkt med engelska och jag känner mig betydligt kaxigare. Självklart vill jag lära mig franska ordentligt men med tanke på att vi förmodligen kommer att stanna här i flera år så behöver jag inte stressa fram det.
Vad skönt att det funkar bra med engelska, då kanske man kan göra sig förstådd om man kommer och hälsar på.
SvaraRadera